Kjartan Slettemarks Ulrike från 1976 tillkom i en starkt politiserad tid, i kölvattnet av 1960-talets medborgarrättsrö-relse, den feministiska rörelsens framväxt och majrevolten 1968. Det var en tid när många konstnärer och stora delar av samhället öppet stod till vänster och reagerade, ibland mer med hjärtat än med hjärnan, i realtid på världens orättvisor.
Verket föreställer den då nyligen bortgångna Ulrike Meinhof som var en västtysk journalist, ideolog och vänsterextrem terrorist. Tillsammans med Andreas Baader grundade hon 1970 den marxist-leninistiska stadsgerillan Röda armé-fraktionen (RAF), i folkmun även kallad Baader-Meinhof ligan. Ideologin bakom RAF växte fram i vänsterradikala stu-dentkretsar i slutet av 1960-talet som en reaktion mot Auschwitz-generationen och det faktum att många tidigare nazister fortfarande hade ledande positioner i den västtyska makteliten. Polisens avrättning av pacifisten Benno Ohnesorg på öppen gata i Västberlin i samband med en demonstration 1967 och det nynazistiska mordförsöket på den tyske studentledaren Rudi Dutschke året efter har ofta lyfts fram som de utlösande faktorerna för när studenter-nas fredliga protester började övergå i väpnat motstånd, först med gatstenar och senare, efter RAF.s bildande, med vapen och hemmagjorda bomber.
Under det tidiga 1970-talet genomförde RAF flera bankrån, bombdåd och mordbränder mot högerorienterad massmedia och olika amerikanska och finansiella intressen innan både Andreas Baader och Ulrike Meinhof tillsam-mans med flera andra greps 1972 och dömdes till långa fängelsestraff. Kampen fortsatte inifrån fängelset, mass-medias rapportering var omfattande och inte odelat negativ. Utanför fängelseväggarna var det folkliga stödet fort-satt stort, både i Tyskland och runt om i Europa, vilket också ledde till att nya personer så småningom tog över den väpnade kampen i RAF:s namn.
Den 6 maj 1976 hittades Ulrike Meinhof död i sin cell i Stammheim-fängelset. Den officiella linjen var att hon hade hängt sig själv, men när brittiska läkare senare studerade obduktionsrapporten kom de fram till att skadorna inte överensstämde med självmord genom hängning utan att det i stället fanns spår på kroppen som indikerade att hon troligen hade blivit våldtagen och därefter mördad. Den 15 maj deltog närmare 4 000 människor i Ulrike Meinhofs begravning i Berlin och runt om i Tyskland anordnades demonstrationer till hennes minne.
Ulrikes död gav RAF nytt bränsle och under hösten 1977 kulminerade den väpnade kampen i en serie terrorattentat innan det kvarvarande fängslade ledarskapet, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe natten till den 18 oktober 1977 avled i sina respektive celler i Stammheim-fängelset under oklara omständigheter. Även här var den officiella linjen självmord, men senare undersökningar har bland annat visat att den vänsterhänta Andreas Baader påstods ha begått självmord genom att med en pistol i höger hand skjuta sig själv i huvudet tre gånger.
RAF fortsatte sin verksamhet under 1980–90-talet innan man 1998 till slut meddelade att RAF hade upplösts. RAF genomförde sammantaget 23 attentat i Tyskland och runt om i Europa, bland annat ett i Stockholm mot Västtysk-lands ambassad 1975. I dessa attentat dödades totalt 34 personer och 230 skadades. Än i dag är några av RAF:s medlemmar efterlysta och på fri fot.