Konstmuseet i Skövde har den stora glädjen att få presentera ett konstnärskap som inte bara är nytt för oss utan också för många andra i Sverige. Vi hoppas att du precis som vi kommer upptäcka en säregen röst som under en alltför kort tid kom att utforska sitt konstnärliga uttryck i en för konsten omformulerande tid. När vi hösten 2017 fick klart för oss att konstnären Christine Waller gått bort och testamenterat sin kvarlåtenskap till oss på konstmuseet i Skövde, blev vi mycket förvånade och visste inledningsvis inte alls vad vi skulle göra. Ville vi ta emot arvet? Hur skulle det påverka oss och vår samling om vi tackade ja? Och hur såg Christine Wallers konstnärskap egentligen ut bortom de enskilda verk vi sett då och då genom åren? Inte för att Christine Waller på något sätt var obekant för oss, då hon medverkat vid inte mindre än fem av Konstmuseets Skaraborgssalonger mellan åren 2000 och 2014. Samtidigt var hon en konstnär vi inte haft någon direkt kontakt med under alla dessa år, den geografiska närheten till trots. Efter en tids funderande och ett par besök till Ödegården i Längjum utanför Vara, i det som sedan slutet av 1990-talet varit Christine Wallers kombinerade hem och ateljé, försvann dock våra tvivel och vi kom snart fram till att detta absolut var något för oss. Anledningarna till vårt beslut att acceptera arvet var många. Det viktigaste av allt var att vi fann ett mycket spännande, säreget, mångbottnat och genomarbetat konstnärskap. Vi såg mängder av ingångar och trådar som passade väl in den historia om samtiden vi vill vara med och inte bara återberätta, utan även skriva.
Konstmuseet i Skövde må vara ett tämligen litet landsortsmuseum, men det betyder inte att vi är rädda för att ta plats, snarare tvärtom. Vi har ett normkritiskt uppdrag som genomsyrar all vår verksamhet, och menar att vi är Sveriges mest jämställda konstmuseum. Vår konstsamling är på många sätt helt unik och våra tillfälliga utställningar lyfter allt som oftast blicken långt bortom både Skövdes och den svenska konstscenens horisont.
Genom att ta emot Christine Wallers arv bröt vi, högst medvetet, mot rådande normer gällande musealt samlande framför allt i relation till konstmarknaden och den gamla ”museisanningen”. ”Sanningen” om att det konstnärliga värdet står i relation till det ekonomiska, och idén om att ett museums anseende bör mätas i hur många kända och därmed också dyrbara konstverk som finns i dess samling.
Mycket kan sägas om Christine Wallers konst, men något direkt kändisskap eller ekonomiskt värde går inte att tala om, i alla fall inte än. Detta trots att hon när hon gick bort 59 år gammal, hade en över 20 år lång karriär med utställningar, storslagna konstprojekt och residensvistelser runt om i hela världen bakom sig. Varför det stora genombrottet uteblev kan vi bara spekulera i, kanske var hennes konst för säregen, kanske saknade hon rätt kontakter eller så valde hon helt enkelt själv att ställa sig utanför storstadens galleritäta konstliv med dess köpstarka publik och späckade mingelfester, vem vet. Vad vi däremot vet är att Christine Waller genom sin konst hade mycket att säga.
Härmed tar vi med glädje och högtidligt på oss uppgiften att se till att fler får ta del av allt hon genom sina målningar och fotocollage hade att berätta om sig själv, om oss och om den tid vi lever i.
Konstmuseets samling har formats av ett aktivt samlande, av oss som nu sitter vid rodret, men också i högsta grad av alla våra företrädare. När vi tittar tillbaka i tiden ser vi många modiga och utmanande beslut om såväl inköp som mottagande av gåvor, donationer och depositioner. Beslut som på olika sätt kanske ingav tvivel när det begav sig, men som vi idag är evigt tacksamma för. Vår förhoppning är att Christine Wallers arv kommer att bli en framtida skatt och ett viktigt ben för museet att stå på, på samma sätt som tidigare liknande gåvomottaganden blivit för oss idag.
För faktum är att detta inte alls är första gången museet tar emot en donation eller deposition med konst från en kvinnlig konstnär som av en eller annan anledning har hamnat lite vid sidan om med åtminstone delar av sin konstnärliga gärning.
Idag är ett av två våningsplan i museets permanenta del tillägnat fyra konstnärer: Ester Henning ( 1887–1985 ), Elli Hemberg ( 1896–1994 ), Anna Sjödahl ( 1934–2001 ) och nu även Christine Waller ( 1957–2017 ). Dessa fyra konstnärer utgör tillsammans över hälften av museets totala konstsamling. Tack vare Christine Wallers tillägg kan vi nu väva en berättelse som spänner över mer än 100 år av svensk konsthistoria sedd genom ögonen på några av alla de konstnärer som inte alltid hade förmånen att vara fixstjärnor av sin tid. Vi arbetar aktivt med att hitta nya vägar för att lyfta fram dessa kvinnliga doldisar i konsthistorien, och låta deras berättelser få den plats de rättmätigt förtjänar.