Ambitionen var att förmedla konst direkt mellan konstnär och publik utan fördyrande mellanhänder. Man ville nå en köpstark borgarklass, men också en publik som i vanliga fall inte hade råd att köpa konst. Lösningen blev att man startade konstlotterier, där det gick att vinna med en liten insats. De tidiga konstföreningarna ägnade sig också åt konstbildande verksamhet.
Från Tyskland spred sig idéerna till de nordiska länderna och i Sverige startade den första konstföreningen 1832 i Stockholm. 1886 fick den namnet Sveriges Allmänna Konstförening, som den heter än idag. Under slutet av århundradet bildades allmänna konstföreningar runt om i Sverige.
Det vaknande konstintresset hos svenska folket brukar förklaras med parollen ”Konsten åt folket”, som lanserades i slutet av 1800-talet. Carl Larssons akvareller från Sundborn och Ellen Keys upprop i skriften ”Skönhet åt alla” gjorde intryck. Även arbetarrörelsen som växte sig stark vid sekelskiftet bidrog med sitt folkbildningsideal – kultur var en angelägenhet även för de breda folkmassorna.
Med Stockholmsutställningen 1930 fick funktionalismen och modernismen sitt genombrott och präglade den svenska kultursynen. I Socialdemokraternas valbroschyr ”Demokratisk kultursyn” från 1938 framhölls konsten och kulturens betydelse för människans välbefinnande och blev viktiga grundstenar i byggandet av folkhemmet.
En utställning på Nationalmuseet 1945 ville föra konstnärer i kontakt med nya grupper. Billig grafik skulle kunna hitta ut till flera via företag och arbetsplatser. Utställningen inspirerade flera folkrörelseorganisationer att starta Konstfrämjandet.
Under krigsåren var Sverige isolerat från omvärlden och det blev svårt att komma i kontakt med den internationella konstvärlden. Detta förde med sig att den svenska konstmarknaden hade goda tider.
Under 40-talet växte konstintresset explosionsartat och mängder av nya konstföreningar bildades, framförallt på arbetsplatser. 1940 startades den första arbetsplatskonstföreningen på CAP Chokladfabrik i Göteborg. Initiativet kom från företaget som ville få bort hötorgskonsten från de svenska hemmen och istället utveckla en känsla för god konst.
Det var en guldålder för arbetsplatsföreningarna, alla företag ville ha en konstförening och det ansågs modernt att vara konstintresserad.
1946 fanns drygt 290 aktiva konstföreningar i Sverige, varav 176 var arbetsplatsföreningar.
Guldåldern för konstföreningarna når sin peak under 1990-talet. I slutet av seklet skedde ett trendbrott och antalet arbetsplatsföreningar minskade drastiskt.
Redan under 1940-talet dryftades frågan om att bilda en gemensam organisation. Men det skulle dröja ända till 1973 innan Riksförbundet Sveriges Konstföreningar bildades, numera Sveriges konstföreningar. Idag är 640 föreningar anslutna, cirka hälften allmänna och hälften arbetsplatsföreningar.
Begreppet konstförening är mångfacetterat. Det kan vara allt från föreningar med det årliga konstlotteriet som enda uppgift, till regelrätta konsthallar. På många håll utanför storstäderna spelar konstföreningen en viktig roll för konstlivet eftersom den är den enda aktör som ger publiken tillgång till samtidskonst.
Bild: Hemkomna från Rom bildade några engelska adelsmän redan 1732 ”The Society of Dilettanti”, en udda föregångare till dagens konstföreningar.
Källa: Wikimedia Commons/Internet Archive Book Images/Joshua Reynolds (1723-92)
Text: Ann Wiking
Källa: Mattias Jansson: Konstföreningen i Världen – intervjuer och essäer (Sveriges Konstföreningar 2012/2020)