Från starten den 12 november 1940 var namnet Skövde Konstförening, men vid en diskussion föreslog Stefan ”allmänna” för att få till en bra slogan: ”Skövde Allmänna Konstförening – SAK. Gå in för en enda SAK – bli medlem!”
Dessutom markerar ”allmänna” att SAK inte hör till någon arbetsplats.
På frågan om konstföreningars betydelse svarar han rakt och enkelt:
– Konsten behöver dem. Konstnärerna också, men framför allt institutionerna. Har man inte en lokal och regional publik har man, vill jag mena med skärpa, ingen publik alls. Man behöver sina ”stammisar”, sina språkrör som rosar och risar men som ser och tar del av det man gör. Konstföreningarna bedriver på många sätt en pedagogik, som är osynlig men som har rottrådar långt ut i samhället dit institutionerna inte själva når. Historien visar ju att SAK redan från starten haft en sådan funktion.
Även efter att Stefan slutade i Skövde har han haft kontakt med konstlivet här och bland annat varit reseledare på flera av SAK:s resor.
Wilkmar lockade
Det var Lennart Wilkmar som inför sin pensionsavgång som intendent för Skövde Konsthall fick Stefan Hammenbeck att söka tjänsten efter honom. Vid anställningsintervjun lockade kulturnämndens ordförande med då vaga planer på ett konstmuseum. De blev snabbt konkreta.
Wilkmar och Hammenbeck kände varandra sedan tidigare och Stefan började i juni 1987. Redan under sommaren presenterade Stig Seipel sig och sa att han var Skövde Konstförenings ordförande.
– För mig var konstföreningens betydelse som en form av stödförening för konsten och Konsthallen klar från början. Vi hade aldrig några formella avtal om samarbete utan det skedde som så mycket en gång i tiden på informell, jag skulle också vilja säga självklar basis.
När Stefan som gymnasist i Eskilstuna 1970 tog sina första stapplande steg på det som blev hans yrkesbana var Eskilstuna Konstförening en självklar institution. Föreningen hade också på 1930-talet grundat Eskilstuna konstmuseum som senare övergått i kommunal drift. Konstföreningen bedrev också årlig utställningsverksamhet på Konstmuseet.
– Jag växte så att säga redan från början in i att konstföreningar var självklara aktörer och samarbetsparter, inte bara mellan konstnärer och det som då kallades för publik utan också med institutioner.
SKR
Innan Stefan kom till Skövde var han verksam i Östergötland. När Östgöta Konstförening 1981 fyllde sextio år fick han som Östergötlands museums konstintendent uppdraget att vara kommissarie (nu heter det curator) för föreningens jubileumsutställning. Konstföreningen var medlem i Sveriges Konstföreningars Riksförbund.
– Jag hade under min studietid i Lund på 1970-talet arbetat på detta förbunds galleri i Malmö. Som ni förstår var jag mer eller mindre impregnerad av konstföreningars stora och helt ovärderliga betydelse för konstlivet. Hur skulle det svenska konstlivet ha sett ut utan konstföreningarna? Hur hade konstnärerna kunnat överleva? Och hur hade det gått för institutionerna utan all den stora publik som konstföreningsmedlemmarna svarade för?
Positiv förändring
Men det fanns ett aber, på riksplanet. Mellan Riksförbundet och Institutionssverige fanns samarbetshinder.
– Det är en lång historia, men jag vill påstå att jag, Skövde Allmänna konstförening och Sveriges Konstföreningars Skaraborgsdistrikt gjorde en sak som innebar en stor positiv förändring.
Riksförbundets vandringsutställning ”Där orden upphör…” om skulptur, öppnades på Skövde Konstmuseum. Efter några månader föreslog förbundets valberedning Stefan till en plats i förbundets styrelse.
– Jag förankrade mitt ja till detta med ordföranden i Konstmuseets särskilda verksamhetsstyrelse. Jag blev invald och av en slump blev jag på hösten 2001 under verksamhetsåret tillförordnad förbundsordförande för Sveriges Konstföreningar. Det blev sammanlagt sex mycket stimulerande år i förbundsstyrelsen.
Självklart samarbete
För Stefan har det varit självklart att samarbeta med konstföreningar. Under sina år i Skövde som först konstintendent och sedan som övergripande konstmuseichef 1987–2002 var SAK en självklar aktör på konstens scen och en betydelsefull samarbetspart för Skövde konsthall & konstmuseum, som de hette på hans tid.
– Vi som institution hade aldrig kunnat att också göra det som konstföreningen gjorde. Det har alltid varit stimulerande att samarbeta med konstföreningar. De är också vänföreningar. Utan dem kommer konstlivet och konstinstitutionerna att lida stor skada. Tro mig! Vad gör man när det inte finns en publik längre?
FAKTA:
Stefan Hammenbeck
Chef för Skövde konsthall & konstmuseum 1987–2002.
Promoverades 2016 för sin verksamhet som museiman och konsthistoriker till filosofie hedersdoktor vid Linköpings Universitet.
Bild: Anna Lindqvist
Text: Ulla Andersson